Som så många andra resenärer i Sri Lanka steg jag av tåget i Kandy. Jag kände mig både inspirerad av de otroligt vackra vyerna längs vägen, men också lättad över att komma av tåget, få i mig lite mat, dricka kallt vatten och – viktigast av allt – att få använda en ren toalett efter sju timmar på samma tåg. Jag såg fram emot att utforska Kandy, med sina vackra berg som omringar staden och den mest kända attraktionen, Sri Dalada Maligawa Buddhist Temple. Men det var en stad fylld med människor och långt ifrån det som väntade mig några dagar senare. Jag kände mig nervös, men mestadels spänd på att få spendera fem dagar på mitt första silent retreat, Nilambe Buddisht Meditation Center.
Centret är beläget cirka en timme söder om Kandy med bil (eller 1,5 timme om man tar en tuktuk, vilket jag gjorde), mitt inne i djungeln. Jag visste att det skulle vara enkelt, med minimalt med elektricitet och därmed ingen möjlighet att ladda mobilen. Världen skulle kunna gå under och vi skulle inte ha någon som helst aning om det. Målet var att spendera fem dagar i tystnad, mediterandes med fokus på den inre upplevelsen, att vara närvarande och hitta sitt lugn. Det lyckades jag definitivt med!
Resan dit
Jag hade tidigare läst att det kunde vara svårt att ta sig dit, och det var ingen överdrift. Det tog mig tre försök innan jag hittade en chaufför som var villig att köra mig dit. De första två sa helt enkelt att det var omöjligt att nå centret och vägrade. Men vägen dit var egentligen inget problem förrän vi hade ungefär tre kilometer kvar. Då var det dags att ta sig upp längs en brant sicksack-väg med stora gropar och hål, som min lilla tuktuk gjorde sitt bästa att navigera. Jag förväntade mig att chauffören skulle stanna och vägra ta mig hela vägen – vilken sekund som helst – speciellt när vägen blev sämre och djungeln började tätna omkring oss. Men han tog mig hela vägen dit.
När jag kom fram fick jag en rundvandring av området och blev tilldelad mitt rum. Män och kvinnor bodde i varsitt område av centret, med köket, meditationssalen, yogastudion och trädgården som den gemensamma mittpunkten. Jag fick också schemat för de kommande dagarna och en liten bok med information om tankarna bakom upplägget.
Rummen var enkla: en välanvänd madrass på en cementbänk, ett litet träbord och en stol tillsammans med en ensam glödlampa och några enstaka galgar utgjorde mitt rum de kommande dagarna. Mitt enda fönster var det som fanns i övre delen av dörren (dörren var delad i två), men det rekommenderades att hålla dörren stängd för att undvika att bli rånad av aporna som härjade i djungeln.
Det var enkelt, men ändå över förväntan.
Programmet
Det väntade en tidig start varje dag med en gong som väckte oss strax innan kl. 5 (jag hade faktiskt mitt alarm på också, för jag var rädd att jag inte skulle vakna från det mjuka ljudet som blandades med djungelns naturliga ljud). Varje morgon kl. 5 samlades vi i meditationssalen efter att ha navigerat oss igenom den mörka trädgården med våra pannlampor. Dagen började med en timmes meditation, följt av en te-stund och en väldigt lätt yoga-session, innan frukosten serverades kl. 07:30. Även måltiderna var en del av meditationen – att fokusera på stunden, känna smakerna och hur kroppen sakta fylldes med ny energi för varje tugga. Det var väldigt långt ifrån alla stressade luncher på jobbet.
Efter frukost hade vi vad som kallades ”working meditation”, vilket handlade om att utföra dagliga sysslor, som att städa de gemensamma utrymmena eller utföra trädgårdsarbete, i ett lugnt och närvarande tillstånd – ingen stress, press eller hets, utan metodiskt och stillsamt.
Kl. 09:30 hade vi dagens andra guidade meditation, den längre sessionen på 2,5 timme. Här började vi oftast sittande, för att sedan övergå till stående och slutligen gående meditation, som avslutades sittande igen. Jag har aldrig suttit så länge i meditationssessioner innan jag kom hit, men det var förvånansvärt hur jag anpassade mig till de nya rutinerna. Förmiddagen avslutades med att vår Dharma-lärare pratade till oss om de utmaningar vi kunde möta under vår meditationsresa, men också i livet generellt.
Alla måltider serverades i köket, där dörren alltid behövde vara stängd på grund av djungelns alla tjuvar – aporna. Det fanns en skylt i köket som jag läste varje gång jag var där inne: ”Silence opens space for the mind.” Den stannade med mig. Jag trodde tystnaden skulle vara jobbigare, men det var otroligt skönt att få komma bort från det konstanta bruset från världen och bara lyssna på djungeln – från aporna som sprang på plåttaken ovanför köket till vinden i träden.
Vi hade en paus på ungefär 1–1,5 timme mitt på dagen, då jag ibland behövde sova. Trots att vi inte gick många steg var jag trött efter de långa dagarna. Eller så skrev jag i min dagbok kring mina reflektioner och upplevelser från dagen.
Eftermiddagen började med en solo walking meditation, som innebar att man på egen hand promenerade runt i trädgården och mediterade. Vid ett tillfälle stod jag på terrassen utanför köket, några trappsteg ovanför trädgården, och tittade ut. Till vänster hade jag utsikten över bergssluttningen, till höger hade jag den stora grinden till vårt inhägnade område. Mina retreat-kompanjoner gick runt i trädgården, klädda i vita, svallande kläder med huvudena lätt böjda, och tog sig medvetet och långsamt fram, steg för steg. I den stunden log jag för mig själv och insåg hur världen måste se oss om de hade sett detta – var det verkligen ett meditationscenter, eller en dålig film som utspelade sig på ett mentalsjukhus?
Våra sessioner fortsatte under eftermiddagen, och efter vårt kvällsmål, som bestod av ett lättare snack, hade vi en chanting-session. Något som jag inte tidigare varit del av. Vi satt på golvet framför altaret, de som var buddister tog ton och jag gjorde mitt bästa för att hänga med med hjälp av ett litet häfte som delades ut. Det fanns en värme och gemensam respekt mellan alla, vilket var något väldigt fint. Vi avslutade vår sista guidade meditation för dagen kl. 20, och dagen avslutades med en diskussion och frågestund där vi fick möjlighet att ställa frågor om våra upplevelser och vår meditation till Dharma. Om jag ska vara helt ärlig ville jag att diskussionerna skulle hållas korta, för jag var otroligt trött trots det långsamma tempot. Det förvånade mig hur trött jag kunde bli av att leva så lugnt och stillsamt – kontrasten till mitt vanliga storstadsliv var enorm.
Min upplevelse
Jag trodde som sagt att tystanden skulle vara tuff, jag pratar gladeligen och mycket i min vardag, men det var otroligt härligt att få landa och miljön tillät verkligen att gå in i sig själv och lyssna inåt.
Det var inget stort retreat, men trots det såg jag nya perspektiv och saker runt om mig, även om jag gått på samma lilla trädgårdsstig flera gånger under de senaste dagarna. Det fick mig att inse hur mycket jag missar i min vardag – alla detaljer och småsaker som jag har möjlighet att plocka upp och ta in, om jag bara är öppen och närvarande. Det är något jag försöker ha med mig i vardagen: att titta upp och runt när jag promenerar i Stockholm. Även om det är samma väg till jobbet ser jag alltid en ny detalj på ett hus eller ett träd som blommar, och jag är där i nuet.
Jag bar också min Garmin-klocka under tiden jag var där, och efter att jag lämnat retreatet fick jag en notis om att min vilopuls hade gått ner signifikant under de senaste dagarna. Det var inte bara en känsla av lugn i kroppen, utan en tydlig fysisk effekt också.
Just walking meditation var något som jag märkte påverkade mig, så fort jag tog dom där långsamma, korta och välmedvetna stegen med fokus på min andning så kände jag ett lugn sprida sig i kroppen, tankarna slutade snurra och jag släppte allt och var närvarande i stunden. Det var nog en av dom starkare meditationsövningarna som jag upplevde gav en väldigt tydlig och direkt effekt på mig.
Men det var absolut inte bara lätt. Jag kom på mig själv att göra som jag brukar – jämföra mig själv och vad jag åstadkom med andra. Det enda problemet här är att det inte går att jämföra sig med andra när det handlar om din inre resa, så all typ av jämförelse blev påhittad. Jag upplevde att det såg otroligt lätt ut för alla andra att sitta så många timmar om dagen i meditation utan att tankarna sprang iväg, blev distraherade av ljudet av apor eller till och med somna. Men det ändrade sig när vi på en av de sista dagarna hade en munk som gjorde oss sällskap och inte bara somnade mitt i meditationen – han började snarka, högt! Jag insåg att jämförelsen blev ett hinder i min egen utveckling, och oavsett hur bra eller dåliga andra var på att meditera, var vi alla där på vår egen resa och hade våra egna utmaningar under dagarna av tystnad.
Människorna där var otroliga, och två kvinnor kom fram till mig på sista dagen och försiktigt viskade till mig efter att jag haft en tuff session där jag hade svårt att koncentrera mig – vilket de hade noterat. Jag visste inget om dem, och de visste inget om mig, inte ens vad vi hette, eftersom vi inte hade pratat – men vi hade ändå delat denna upplevelse tillsammans. De berättade att de också upplevt utmaningar under dagarna, och plötsligt kände jag mig mindre ensam i mina egna utmaningar. Återigen blev jag påmind om att jag gjort antaganden om vad andra upplevde under dessa dagar, men insåg snabbt att jag aldrig kommer få veta hur deras upplevelse faktiskt var.
För mig, som ändå var relativt ny till meditation och som inte tidigare varit på ett silent retreat, var upplevelsen intensiv, utmanande men också väldigt motiverande. Jag fick gå inåt, se mig själv, mina behov, men också vad meditationen kan vara för mig. Ja, det kan vara den traditionella sittande meditationen på en tyst plats eller något som kan finnas i vardagsmomenten – som när man står, går eller befinner sig mitt upp i en uppgift. Meditation för mig handlar numera om lugn, att släppa taget om måsten och borden och vara på plats i stunden, här och nu – oavsett var man är.
Den här typen av retreat är inte för alla, det är jag helt med på, men efter dessa dagar tror jag däremot att meditation är för alla – det handlar bara om att hitta sin typ av meditation.
Comments are closed